.

Lättnad - idag blev vi utskrivna från sjukhuset. Viktor hade ökat i vikt och doktorn var nöjd med hans utveckling. Kändes underbart när jag lämnade Neonatalavdelningen idag, kanske för sista gången? Nästa gång vi skall träffa läkaren för uppföljning så blir det på barnsjukhuset. Viktors fall kommer att följas upp med läkarkontroller/utvärderingar, antagligen under flera år. Det är med tårfyllda ögon som jag läser igenom Viktors journal. Att läsa om hans första timmar och hans första dygn ger mig rysningar. Han måste verkligen ha kämpat för sitt liv!

En fråga som vi ställer oss här hemma... Hur tackar man och visar sin uppskattning till den barnmorskan och läkaren som räddade livet på Viktor? Och hur tackar man vår kontaktläkare som bl a forskat i det här med nerkylning och som hela tiden varit närvarande i Viktors utveckling och kontinuerligt informerat oss om Viktors tillstånd?


Äntligen tillsammans - på riktigt ♥

Efter en fruktansvärt nervös och pirrig dag fick vi äntligen svar från magnetröntgen. Allt såg helt normalt ut och Viktor visar inga tecken på någon typ av hjärnskada. Han kommer att bli en helt normal liten pojke! Det finns inte ord för vilken lättnad, både sambon och jag känner. Idag har det trillat en och annan glädjetår nerför mina kinder. Det bästa av allt är att jag kommer att få ha honom hos mig i natt. Vi har fått tillbaka familjerummet på Neonatal och i natt skall Viktor och jag dela säng! (Han har fortfarande kvar lite övervakningssladdar, men det kan jag stå ut med.)

En sak är säker, den här veckan har varit den värsta veckan i mitt liv. Barnmorskan Åsa Roberg och doktor Aimon Niklasson räddade livet på vår son! Han var minuter från att dö. Är så fruktansvärt lycklig! Kram till er alla!

Lite bilder från dagen...






Magnetröntgen.


Har ligger lille Viktor väl fastspänd på väg in i maskinen.

  
Lyckliga föräldrar.


På mitt rum.

Jag skulle uppdaterat igår kväll innan jag kröp till sängs, men jag var för trött. Jag antar att den värsta chocken lagt sig för det känns som om tröttheten nu hunnit ikapp mig. Jag är så oerhört trött att jag knappt orkar lyfta armar och ben på kvällarna. Dessutom har jag haft konstant huvudvärk i 2 dygn. Nu på morgonen fick det bli 2 Panodil. Både läkare och sköterskor rekommenderar mig att vila så mycket som möjligt. Snart hoppas jag att Viktor lär sig suga ordentligt så han blir av med sonden. Då kanske, kanske jag till och med får ha honom hos mig på BB under dagtid.
Viktor blev överflyttad till vanlig säng under gårdagen, jag tycker i och för sig inte det ser ut som någon skillnad på bilderna, men i verkligheten är detta ett stort framsteg. Även om jag fortfarande inte kan ta upp honom på egen hand (på grund av alla sladdar och slangar) så är det betydligt lättare nu. Idag hoppas jag han blivit av med sin lunginflammation och i och med detta även slipper syrgasen...

Allt går åt rätt håll och Viktor blir av med fler och fler apparater och slangar. Under kvällen kommer han flyttas över från den öppna kuvösen och läggas i en vanlig säng. Det är svårt att beskriva men för varje litet, litet framsteg som han gör så känns situationen lättare och lättare. Det räcker med att hans temperatur stabiliseras, eller att hans syresättning ökar så känns det som en lättnad. Eller som jag sa till sambon, det räcker att kika på läkarnas ansiktsutryck vid ronderingen, så blir jag själv varm inombords. På torsdag skall barnläkarna från Östra, Mölndal och Sahlgrenska ha ett seminarie/en dagars konferens och då skall Viktors fall tas upp som ett "diskussionsämne". Läkarna har till och med varit inne och fotograferat honom nu under eftermiddagen för att ha med sig bilder till seminariet. Intressant och se vad de kommer fram till.






 
  

Efter ytterligare en lång dag så ser framtiden lite mer positiv ut. Idag har ytterligare ett EG (mätning av hjärnan) gjorts och det var en oerhörd lättnad när läkaren bedömde provsvaret som mycket positiv. Han kunde inte se några förändringar i hjärnan och provsvaret såg helt normalt ut för en 3 dagar gammal bebis. Men som läkaren ändå tillade så är ingenting 100%-igt förrän magnetröntgen genomförts, vilket planeras göras på torsdag. En del pusselbitar har också fallit på plats när det gäller det dramatiska förlossningsförloppet. Vår underbara läkare här på Östra drog sin slutsats av förloppet och enligt honom hade Viktor ungefär hälften av sin blodvolym vid förlossningstillfället. Läkaren tror också att hjärtat aldrig slutade att slå, utan har hela tiden pumpat runt denna lilla mängd blod mycket, mycket svagt. Tack vare hjärt och lungräddning så syresatte Viktor hjärnan med denna lilla blodmängde. Han sa att en bebis klarar ett hjärtstopp på max 15 minuter. Viktors räddning var den snabba förlossningen. Hade han legat kvar 10 minuter till i magen skulle hans liv aldrig kunnat räddas...

Jag har lyckats få ett föräldrarrum på Neonatalavdelningen. Antagligen blir jag inte kvar här så länge om Viktors värden stabiliseras. Inom kort blir det nog att jag återvänder till BB. Dock har vi ingen tidsuppfattning om hur länge vi blir kvar på sjukhuset, om det är dagar, veckor eller månader är det ingen som vet. Tyvärr har Viktor drabbats av en del sjukdomar, bl a lunginflammation som gör att hans värden ligger lite lågt. Han sondmatas fortfarande. Han är "upptinad" och har under dagen ökat sin kroppstemperatur från 33 till 36, 7 grader (underbart skönt att slippa se honom ligga och frysa). Pga av lunginflammationen så syresätter han dåligt och får syrgas via "grimma" i näsan. Idag vägde han 4080 gram och höll fortfarande sin ursprungslängd på 55 cm. Dagens lyckostund var när jag fick ta upp han och hålla honom i famnen för första gången. Obeskrivbar känsla.

Idag har även Hampus besökt sin lillebror en kort stund. Hampus verkar så stolt över sin bror och det känns skönt att han inte riktigt förstår allvaret med hela situationen. Sambon gör en strålande insats med Hampus. Själv har mitt dåliga samvete emot Hampus kommit över mig vid ett flertal tillfällen, bl a igår när jag var hemma på "permission". Försökte så gott jag kunde att leka, lägga pussel, spela spel och bara umgås med Hampus, men tankarna var hela tiden hos Viktor och jag kunde inte få ro hemma. Efter 1,5 timme åkte vi tillbaka och när jag pussade, kramade och sa hej då till Hampus i bilen utanför sjukhuset rann tårarna sakta ner för mina kinder. Nu har jag dock intalat mig själv att låta denna veckan som kommer ägna min tid åt Viktor. Jag har försökt förklarat för Hampus att mamma behöver vara hos Viktor och att pappa finns hemma för honom. Snart, snart får mamma och Viktor komma hem och då skall vi sova tillsammans allihopa. Det är inte lätt att alltid räcka till... Älskling -> du skall ha en eloge ♥.

Nej, nu är det dags för sista pumpningen, innan läggdags. Var fjärde timme, annars spricker mina meloner :-). 

Kram till er och tack för alla underbara kommentarer/inlägg!


Dagens status.

     
Hampus spanar in sin lillebror.

     
Lycka!
   

Det var en konstig känsla idag när jag lämnade Lilleman på dagis vid halv nio tiden och styrde bilen hemåt istället för att åka till jobbet. Åt en god frukost i lugn och ro. Tog med mig kaffet och tidningen tillbaka till sängen. Skall passa på att njuta dessa dagar. Längtar dock till att bli av med magen och få se det lilla knytet som lever rövare i min mage varje kväll och natt. Vid elva-tiden var det rutinbesök hos barnmorskan och efteråt passade jag på att käka lunch med mina arbetskollegor på Allum. Hann med lite shopping innan jag hämtade Hampus vid två-tiden. Vi köpte med oss semlor och åkte till gammelmormor och fikade. Underbar känsla att ta dagen som den kommer och göra lite som man vill... Såhär vill jag ha det jämt :-).